next up previous contents
Next: Ryggmärgens motorneuroner - Organisation Up: Motorikens organisation Previous: Psykofysiska principer för frivilliga   Contents


Motorsystems hierarkiska organisation

Motorsystemens effektivitet, d v s dess förmåga att mångsidigt utföra uppgifter snabbt och med god precision, beror framförallt på två egenskaper:

Ryggraden är lägst i den hierarkiska motororganisationen. Den innehåller neuronala kretsar som medierar många reflexer och automatiserar vissa rytmiska rörelser som gång och kliande. De allra enklaste av reflexerna är monosynaptiska, men de flesta är polysynaptiska. Interneuroner och motorneuroner tar dock även emot information från högre centra som kan förändra reflex-respons genom att stimulerar eller inhibera olika interneuroner. Alla motorkommandon kommer dock slutligen att konvergera i motorneuronerna, oberoende av ursprunglig källa.

Nästa nivå i motorhierarkin är hjärnstammen. Två system i denna tar emot input från cerebrala kortex och subkortikala strukturer för att därefter projicera på ryggmärgen:

Andra hjärnstamsstrukturer styr öga och huvud.

Hjärnbarken är så den högsta nivån i motorhierarkin. Primära motorkortex och flera premotoriska områden projicerar direkt på ryggmärgen genom kortikospinala nervbanan och reglerar också flera motoriska nervbanor som har sitt ursprung i hjärnstammen. Premotoriska områden är viktiga för att koordinera och planera komplexa rörelsesekvenser. Dessa tar emot input från posteriora parietal- och prefrontala associationsbarken såväl som från ryggmärgen.

Reflexbågarna i ryggmärg och hjärnstam förenklar de instruktioner som hjärnbarken måste sända till lägre nivåer. Genom att inhibera respektive stimulera dessa kan högre nivåer delegera temporala detaljstyrningen av en rörelse till lägre.

Förutom dessa tre hierarkiska nivåer styr lillhjärna(cerebellum) och basala ganglier planering och utförande av rörelser. De erbjuder återkoppling som styr kortikala och hjärnstammens område genom att ta emot input från olika kortikala områden och projicerar sedan tillbaka på hjärnbarken via thalamus. Dessa två loopar går genom olika områden i thalamus och projicerar på olika kortikala områden. Lillhjärnan och basala ganglier sänder inte någon information till ryggmärgen i någon större utsträcking, utan påverkar hjärnstammens projektionsneuroner direkt. Även om basala gangliers och cerebellums funktion inte är exakt klarlagd så har de stor betydelse för jämna rörelser och hållning.

Skador på nervsystemet resulterar både i positiva och negativa indikationer. Negativa indikationer innebär en förlust av en specifik kapacitet som normalt fungerar. Positiva indikationer är abnorma och stereotypa svar, tex kan forcerade nack- och huvudrörelser innebära hållningsförändringar hos ett decerebrat djur. Hos människa resulterar störande lesioner av nedåtgående nervbanor i svaghet i frivilliga rörelser samt i ökad muskeltonus, ett huvudsakligt särdrag vid spasticitet. Reflexer är här överdrivet aktiva. Detta fenomen låter en kliniker skilja på skador i nedre respektive övre motorneuroner:


next up previous contents
Next: Ryggmärgens motorneuroner - Organisation Up: Motorikens organisation Previous: Psykofysiska principer för frivilliga   Contents
Bengt Ljungquist 2007-01-20