next up previous contents
Next: Temperatur Up: Kroppens sinnen - en Previous: Kroppens sinnen - en   Contents


Beröring

Taktil känslighet är störst i områdena med hårlös hud på fingrar, handflata, fotsulor och läppar. Hårlös hud kännetecknas av regelbundna räckor med åsar genom veckningar av epidermis. Dessa blir till fingeravtryck på fingrar och innehåller täta matriser av mekanoreceptorer.

I hårlös hud finns huvudsakligen fyra typer av mekanoreceptorer:

Liknande mekanoreceptorer finns även i den hårbeklädda delen av huden på resten av kroppen. De med snabb anpassning är follikelreceptorn och fältreceptorn. Follikelreceptorer svarar på rörelser i hårstrå, se tabell ovan. Fältreceptorer är framförallt belägna över leder där de känner av sträckning av hud i samband med att leder böjs. Fältreceptorer aktiveras då en större mängd hår vidrörs. De är framförallt känsliga för hastighet där de har tröskelvärden så låga som 0,1-1 $ \mu$m/ms. En annan typ av receptor är C mekanoreceptorn, en mekanoreceptor med icke myeliniserad känselreceptor. Dessa reagerar på väldigt långsamma stimuli och kallas därför ibland för "smekreceptorer". De har tröskelvärden lägre än 0,1 $ \mu$m/ms.

Då Meissner-korpusklers och Merkelskivors receptiva fält är större än det genomsnittliga avståndet mellan receptorer kommer flera receptorer att vara inblandade vid förnimmelse av ett punktformigt adekvat stimuli. Däremot har de djupliggande mekanoreceptortyperna ett större receptivt fält som resulterar i att oftast endast en av dessa receptortyper vid förnimmelse av ett punktformigt adekvat stimuli.

Även inom en klass skiljer sig ytan av ett receptivt fält. Mekanoreceptorer på fingertopparna har mindre receptiva fält än de på handflatan och det område med störst avstånd mellan receptorer är vaden. Ett mätetal för detta är tvåpunktströskelvärdet vilket är det minsta avstånd som två punktformiga stimuli kan urskiljas för en specifik yta på kroppen.

Syftet med två olika klasser av receptorer med ungefär samma receptiva fält är att kunna skilja på rörelser över hudytan resp stationära fortlöpande stimuli. Vidare har de också olika känslighet; de väldigt känsliga Pacini-korpusklerna kan urskilja fina vibrationer och den friktionsberoende förskjutning av skinnet som uppkommer när hudytan rör sig över ett objekt. Meissners korpuskel med dess snabba anpassning är bra på att detektera abrupta skillnader i ett objekts form. Det krävs lite mer för att stimulera Merkeldiskar, men dessa kan ge en bättre bild av objektet genom att de avfyrar kontinuerligt.

För att skapa en bild av ett stimulis spatiala utbredning involveras flera receptorer. Detta gäller dock endast för SA och RA; för PC är avståndet mellan individuella receptorer för stort.


next up previous contents
Next: Temperatur Up: Kroppens sinnen - en Previous: Kroppens sinnen - en   Contents
Bengt Ljungquist 2007-01-20