next up previous contents
Next: Kontrollmekanismer för smärta Up: Smärta Previous: Smärta   Contents


Nociceptorers aktivering

Som nämndes i sektion 5.2.3 finns tre typer av nociceptorer - termala, mekaniska och polymodala. Den första intensiva smärtan som förmedlas vid ett skadligt stimuli är genom endera termala eller mekaniska som förmedlas via myeliniserade A$ \delta$-fiber. Efter denna följer en mer förlängd, brännade, sekundär smärta, förmedlad av polymodala receptorers D-fiber. Dessa två typer av fibrers receptorer kallas A$ \delta$- resp C-receptorer enligt [2]. De senare ger ofta ett väldigt exakt besked om smärtans lokalitet. Förutom de tre typerna nämnda förekommer även s k tysta nociceptorer som normalt inte är aktiverade, men som under vissa omständigheter blir det.

I de nakna nervändarna som nociceptorer består av förvandlas olika energiformer till elektriska potentialer ofta genom speciella membranmolekyler som svarar på t ex hetta eller sänkt pH. Ett exempel är vanilloida (VR1) receptorer som svarar på capsaicin, hetta och sura miljöer. Ett annat är P2X3-receptorer som aktivers av ATP.

Förutom aktivitetsnivån i A$ \delta$- och C-fiber så beror smärtförnimmelsen på de normala sensoriska A$ \alpha$- och A$ \beta$-fiber; dessa ger en kvalitet i förnimmelsen och talar om i detalj vad för typ av stimuli som orskat smärtan.

Två typer av smärttillstånd kan uppträda patologiskt:

Nociceptiva afferenter terminerar framförallt i ryggmärgens dorsala horn. Detta kan delas upp i sex olika lager (laminae) beroende på neuroners cytologiska egenskaper i de olika lagren. Primära afferenter med olika modaliteter terminerar i olika laminae och det föreligger således ett nära samband mellan funktionell och anatomisk organisation. Nociceptiva neuroner är belägna längst ut i dorsala hornet, d v s i lager I, och tar emot afferenta A$ \delta$-fiber och C-fiber. Substantia gelatinosa (lager II) består uteslutande av interneuroner, av vilka några tar emot nociceptiva stimuli. Laminae III och IV innehåller neuroner som svarar på icke-skadliga stimuli. Lamina V består huvudsakligen av neuroner som projicerar direkt på thalamus eller till regioner på hjärnstammen. Dessa neuroner tar emot input från såväl A$ \beta$-, A$ \delta$- som C-fiber härrörande från såväl somatiska som viscerala nociceptorer. Denna konvergens kan förklara att smärta utlöst av stimuli i viscerala strukturer kan kännas som smärta i andra kroppsdelar. Neuroner i lamina VI tar emot information om proprioceptiva icke-skadliga stimuli. Laminae VII och VIII tar emot skadliga stimuli, dock tar lamina VII emot information från båda kroppshalvor, vilket kan leda till en diffus smärtuppfattning.

Den neurotransmitter som framförallt förekommer i signalering mellan nociceptiva afferenta neuroner och dorsala hornets neuroner är glutamat, framförallt aktiveras receptorer av AMPA-typ, se sektion 3.3.1. Dessutom förekommer peptidtransmitters som framkallar långsamma excitatoriska postsynaptiska potentialer. Glutamat och neuropeptider frisätts samtidigt och påverkar tillsammans den postsynaptiska potentialen; neuropeptider verkar förstärka och förlänga effekten av glutamat. Glutamat är vidare mer lokalt verkande medan neuropeptider kan diffundera iväg i ökad grad och således resultera i diffusa och förlängda smärttillstånd.

Vid upprepad applicering av skadliga mekaniska stimuli kommer nociceptorer som tidigare inte gav respons nu att ge detta. Denna mekanism kallas sensibilisering och medieras av en axonreflex. Den sker som ett resultat av frisläppning av ett antal olika kemikalier från skadade celler och vävnader. Dessa har det gemensamt att de sänker aktiveringströskeln för nociceptorer och kan även i sig själva verka exciterande. Exempel på sådana substanser är bradykinin, histamin, prostaglandiner, leukotriener, ACh, serotonin och substans P.

Primära nociceptiva neuroner reglerar sin kemiska omgivning genom olika mediatorer vilka syntetiseras i cellkroppen för att sedan transporteras till terminaler och frisläppas i samband med excitation. Exempelvis frisläpps substans P samt calcitonin-gen-relaterad peptid från nervändor och bidrar till ödem genom att direkt påverka vener till vasodilatation. En sådan inflammation kallas neurogen.

I samband med allvarlig och kvarstående skada kommer C-fiber att avfyra repetitivt och responsen från neuroner i dorsala hornet att successivt öka då glutamat frisätts från de prensynaptiska C-fiberterminalerna. Detta fenomen, kallat wind-up, kan dock förhindras genom blockering av NMDA-receptorer som är den i detta fall förekommande receptortypen. Vidare har denna receptortyp en roll i central sensibilisering då dorsala hornneuroner hyperexciteras. Det förekommer också att genuttryck i form av ökat antal transkriptionsfaktorer, neurotransmitters och receptorer. På detta vis kan skadliga stimuli som verkar under en lång tid förändra smärtupplevelsen genom uppkomst av spontan smärta och sänkt tröskel för smärtproduktion.

Information om vävnadsskada förmedlas från ryggmärg till hjärna huvudsakligen längs med fem vägar:

Flera nuclei i thalamus är viktiga för att behandla nociceptiv information, men framförallt är följande två viktigast

Två kortikala strukturer bidrar till att behandla smärtinformation:


next up previous contents
Next: Kontrollmekanismer för smärta Up: Smärta Previous: Smärta   Contents
Bengt Ljungquist 2007-01-20